Forskarstudier kan finansieras på många olika sätt. Finansieringsformen avgör doktorandens ekonomiska situation, sociala trygghet och hur lång studietiden blir.

Enligt högskoleförordningens 7 kap. 36 § får högskolan endast anta en sökande vars finansiering bedöms vara säkrad under hela utbildningstiden. Forskarstuderande ska i första hand anställas som doktorander eller få utbildningsbidrag som senare omvandlas till doktorandanställning.

Sökande med annan studiefinansiering får antas om högskolan bedömer att deras finansiering kan säkras för hela utbildningen, och att den sökande kan lägga så mycket tid på utbildningen att den kan slutföras inom fyra år (licentiatexamen) respektive åtta år (doktorsexamen).

Det är inte ovanligt att utbildningsbidrag, doktorandtjänster och stipendier finansieras av någon utanför högskolan. Regelverket för doktorander med extern finansiering är detsamma som för dem som är finansierade med högskolans egna medel.

Hur studierna finansieras har bland annat betydelse för hur mycket tid som kan ägnas åt studierna och därmed hur lång studietiden blir. Även lönen och den sociala tryggheten påverkas. Stipendier är till exempel sällan beskattade och ger därmed inga sociala förmåner.

Varierande villkor

De ekonomiska förutsättningarna för doktorander varierar beroende på vilken fakultet de tillhör. Det kan också finnas stora skillnader inom en fakultet, eller till och med inom samma institution.

Lönesättningen är individuell för den som anställs som doktorand. Det finns lönestegar för doktorander som många institutioner följer. Utbildningsbidraget är däremot lika för alla.

De praktiska och ekonomiska skillnaderna kan vara stora inom en och samma institution. Medicinare och tekniker har till exempel ofta högre lön än naturvetare. Det handlar om konkurrensen från arbetsmarknaden – teknikerna och medicinarna är efterfrågade och deras doktorandlöner pressas upp för att locka studenter till dessa utbildningar.

Inom området teknik finansieras omkring 14 procent av nybörjarna som företagsdoktorander, vilket ofta innebär en god lön. Inom övriga ämnesområden är det ovanligare att doktoranderna är anställda vid något företag.

Lärosätets ansvar

Somliga högskolor anser att de bär hela ansvaret för finansieringen. Uteblir finansieringen ska alltså högskolan med egna medel försörja doktoranden. Andra tolkar det som att högskolan inte har något ovillkorligt ansvar, eller att det finns ett delat ansvar mellan högskolan och doktoranden.

Enligt dåvarande Högskoleverkets rapport Studiefinansiering för doktorander – rättssäkerhetsaspekter från 2003 är institutionerna mycket tveksamma till att anta doktorander med annan finansiering, framför allt dem som åberopar privat förmögenhet eller försörjning från närstående.

Studiefinansiering för doktorander – rättssäkerhetsaspekter (pdf, 418 kB – nytt fönster)

För att undvika problem kräver vissa högskolor ett skriftligt intygande från finansiären. Ett intyg att arbetsgivaren står som finansiär verkar vara lättare att acceptera, liksom stipendier och studiemedel. Det finns exempel på studenter som antagits med en förälder eller partner som ekonomisk garant. Detta har kritiserats hårt eftersom det innebär att den personliga ekonomin kan påverka studenters möjligheter att antas till forskarutbildning.

Utbildningsutskottet har i sitt betänkande (bet. 1997/98:UbU7) uttalat att högskolan har ansvaret för att kravet på studiefinansiering ska kunna uppfyllas. I budgetpropositionen för år 2000 gör regeringen följande tillägg:

”Om den sökande inte kan anställas som doktorand eller beviljas utbildningsbidrag är det fakultetsnämndens uppgift att göra en noggrann bedömning av den sökandes finansieringssituation så långt den låter sig överblickas vid antagningstillfället.”

Undantag för icke-statliga lärosäten

Högskoleförordningen gäller inte för icke-statliga lärosäten, som Handelshögskolan i Stockholm, Jönköping university och Chalmers tekniska högskola i Göteborg. Därför kan de ha avvikande finansieringsvillkor.

Sidan uppdaterades 2016-03-17