Konflikten med handledaren gjorde att Mona kollapsade halvvägs in i avhandlingen. Trots att hon till slut fick byta handledare så var problemen inte över.

I dag är Mona pigg och glad. Hon håller på att rensa sitt bord och ska snart börja en tjänst på annan ort. För ett drygt halvår sedan lyckades hon äntligen lägga fram sin avhandling. Men vägen dit var lång och konfliktfylld.

Redan innan hon påbörjade sin avhandling visste hon att professorn som skulle bli hennes handledare var känd som knepig.

– Jag hade fått varningar, men jag är ganska bra på att hantera folk överlag, jag kommer överens med de flesta.

Snabbt utför

Inledningsvis fungerade det hyggligt. Efter något år fick handledaren en tjänst vid ett annat universitet och Mona flyttade med eftersom hennes finansiering var kopplad till handledarens projekt.

– Då gick det utför ganska snabbt. Professorn började försumma mig, jag fick ingen handledning överhuvudtaget. Varje gång vi träffades så satt hon med pappren i knäet och läste dem för första gången.

Mona försökte få till stånd ett möte med handledaren för att diskutera saken, men det var omöjligt. Hon fick inga svar på sina mejl.

– Jag fick ingen feedback så det blev bara värre och värre. Jag stod där med en massa lösa trådar.

Kastade allt och började om

Till sist bestämde hon sig för att kasta flera års arbete i papperskorgen och byta ämne. Samtidigt tryckte hon på för att få en ny handledare.

– Jag drog i en massa trådar, jag försökte prata med utbildningsledaren, med studierektorn på forskarutbildningen, med doktorandsombudsmannen. Men man skäms jättemycket, man tror att det är ens eget fel!

Monas nya inriktning var fruktbar, hon drog sig undan och kunde tillbringa lång tid utomlands tack vare stipendier. Hon engagerade själv en annan professor vid institutionen som biträdande handledare och fick hjälp att styra upp avhandlingen. Men det ledde till nya konfrontationer med huvudhandledaren, som började baktala henne. Till slut kollapsade Mona.

– Jag fick svåra panikattacker och kunde inte sluta gråta på tre veckor. Så jag blev sjukskriven ganska länge. Men efter det fick jag till slut byta handledare.

Professorn sitter kvar

En lektor vid ett annat universitet utsågs att bistå henne fram till disputationen. Mona skrev klart det mesta på egen hand, och trots att hennes ursprungliga handledare in i det sista försökte sätta krokben för henne så disputerade hon hösten 2013.

– Och det gick jättebra, jag har fått fin respons!

Professorn är kvar på sin post. Men ryktet har spritt sig och hon har svårt att locka nya doktorander. Mona önskar att det fanns incitament för gott handledarskap, och hon uppmanar andra med liknande problem att stå på sig.

– Jag tog mig igenom tack vare att jag är en envis och stridbar person. Jag fick uppbackning från min familj och doktorandombudsmannen, och jag har aldrig behövt oroa mig för ekonomin. Någon annan hade kunnat bli mycket värre drabbad, och det gör mig arg.

 

Fotnot: Mona heter egentligen något annat.

Sidan uppdaterades 2015-08-21