Forskningsfusk förekommer på alla nivåer, men att få bukt med det är inte enkelt. Det menar Gert Helgesson, docent i medicinsk etik vid Karolinska institutet.

Gert Helgesson undervisar doktorander i etik och har skrivit böcker i ämnet. De stora skandalerna som emellanåt briserar i media ger inte hela bilden av problematiken med fusk inom forskarvärlden, tror han.

– Det mesta tyder på att det riktigt grova fusket, som att hitta på data i stället för att forska fram dem, är ganska ovanligt. Men min bedömning är att det är mycket vanligare med det lilla trixandet.

Många associerar nog forskningsfusk, eller oredlighet i forskning enligt Vetenskapsrådets definition, med plagiering. Det förekommer fortfarande förvånansvärt ofta, trots sofistikerade elektroniska hjälpmedel som många lärosäten och tidskrifter numera kör nya artiklar och avhandlingar igenom.

Medförfattarskap missbrukas

Andra knep är mindre uppenbara, som att överdriva relevansen och allmängiltigheten hos resultaten, eller att byta statistisk metod utan att redovisa det, om resultaten inte blev de önskade med den första metoden.

Ett vanligt trixande framför allt inom medicin och naturvetenskap har att göra med medförfattarskap. En forskares karriär och status är intimt förknippad med hur många artiklar som han eller hon satt sitt namn under i välrenommerade tidskrifter. Därför vill i synnerhet seniora forskare vid institutionerna ofta stå som medförfattare även på artiklar de inte medverkat till.

– Felaktig hantering av medförfattarskap är ett stort genuint problem. Det är inte bara en rättvisefråga, för det styr också vilka som får forskningspengar och tjänster, säger Gert Helgesson.

Seniora forskare sitter säkert

Han slår fast att fusk förekommer på alla nivåer, och sannolikt inom alla fält. Men de som avslöjas behandlas olika. Det är rent krasst en skillnad mellan mer seniora forskare och de yngre.

– En etablerad forskare har betydligt större chans att få vara kvar, enligt min erfarenhet. En doktorand som fuskar åker ut, helt enkelt därför att man inte investerat lika mycket i den personen. Men att sparka en forskare som dragit in forskningsmedel i många år, det kostar på mer för institutionen.

Därför är det enligt Gert Helgesson också riskabelt att slå larm om fusk. Den som upptäcker oegentligheter bör tänka efter noga innan han eller hon agerar.

– Att bli whistleblower är sorgligt nog inget man kan rekommendera. Går du ut öppet med dina misstankar mot en kollega så blir du lätt institutionens fiende.

Lärosätena mörkar

I dag är det upp till varje lärosäte att bestämma hur fusk ska hanteras. Eftersom ett avslöjande slår mot lärosätets rykte så finns det ett intresse att lägga locket på och till exempel inte föra ärendet vidare till Centrala Etikprövningsnämnden. Men att utforma ett granskningssystem som inte får oönskade bieffekter är komplicerat.

– Hittar man ett sätt att skydda whistleblowers är det svårt att veta hur det ska balanseras så att inte folk kan utnyttja okynnesanmälningar mot sina konkurrenter. Man kan faktiskt inte räkna med helt rent spel, så tror jag att man måste tänka.

Sidan uppdaterades 2015-08-21